Nu har det gått ett tag. En sorgens tid. Men ändå en tid där man inte har haft tid att sörja på riktigt. Sverige kommer inte till VM. Det är tragiskt och sorgligt. Nästa sommar börjar en av livets stora fester och Sverige kommer få titta på utifrån. Bara jag tänker på fylls ett mörkt tomrum inom mig. Kommer fortfarande vara roligt att följa VM men det kommer inte vara samma sak utan Sveriges delaktighet i turneringen.

Mitt i sorgens tid skedde ännu en traumatisk upplevelse.

Fyra ord. Filminspelning. Oktober. Sjö. Jag.

Hemskt kallt i vattnet i Oktober och jag frös ända in i benmärgen en hel dag. Usch.

Men på något sätt var det värt ändå. Alltid värt när man skådespelar.

Och mitt i rehabiliteringstiden för Sveriges VM miss och förfrysningen av hela kroppen efter vattnet så händer en tredje traumatisk händelse. Knät vrids ur led. Igen.

Börjar tröttna på min kropp och dess svaga leder. Axeln går halvt ur led tre ggr per månad och nu är det andra gången på ett halvår som knät vreds ur led. Det gör ont att leva.

Jag några milisekunder efter jag kommit upp ur vattnet. Sprang som blixten för att få av mig kläderna och få på mig nya varma.

Men det kändes bra att inte vara helt ensam om att få ta del av vattenkylan.

Och sålänge vi har varandra klarar vi oss i slutändan bra ändå :)

Wu-Tang Clan – Tearz

tid står still i osynlig glob

Så. Filminspelning igår. Eller imorse. Beror på hur man ser det. Kom i säng halv sex. Hursomhelst. Det är kul att vara igång igen. Dock lite tråkigt med den här filmen att jag bara röstskådespelar. Har insett att ungefär 95% av hantverket försvinner när man bara kan använda rösten. Tråkigt också att inte få någon screentime.. Men det är väl mer egot inom mig som tar illa upp än skådespelaren.. Kände mig däremot lite bortglömd i det här arbetet då i princip allt fokus lades på motskådespelerskan. Mycket dötid på inspelningsplats för mig också..men men. En erfarenhet rikare som jag kan lagra i min historia. Nyttig på många sätt och vis. Men får jag välja mellan röstskådespeleri och att faktiskt stå framför kameran väljer jag det senare alternativet alla gånger. Utan att blinka.

Bättre var det när jag befann mig i något slags mellanting mellan skönsömn och slumrande sömn samtidigt som en alldeles underbar människa låg bredvid och smekte och pussade på mig..

Då var man i paradiset. Ville aldrig lämna..Det blev till slut oundvikligt.

Fast det blir nytt tillfälle imorrn bitti :)


Bild på mig och den undebara människan jag tidigare syftade på, under en workshop för några helger sen.


Nas – One Mic - Explicit Album Version

Riktningar åt många olika håll

Fast forward in time. Gör det både en och två gånger så har vi kommit fram till den tidpunkten vi är i idag. Mycket har hänt sen sist. Jag har varit lite dålig som inte skrivit något. När jag har haft lusten har jag inte haft tid och när jag har haft tid har jag inte haft lusten till att skriva. Men idag händer det.

Har börjat skolan nu. Läsåret har hitills ineehållit basket, dans, två föreställningar, improvisation, utflykter, leka med masker och mycket mer. Ikväll har vi dessutom läsårets första filminspelning. Taggad till tusen. Kommer sitta fint.

Ska iväg och sminka mig inför inspelningen men först lägger jag upp bilder.



Bilder från våran första föreställning. Grekisk mytologi. Högst upp har ni mig som Poseidon, havsguden. Nedre bilden har vi hela ensemblen samlad.

The Highwaymen (Waylon Jennings, Willie Nelson, Johnny Cash, Kris Kristofferson) – Highwayman

trötthet i nattens ljuva sötma

Jag är trött. Det har jag varit i ungefär en vecka nu. Jag är det hela tiden. Fast ändå lägger jag mig inte. Vet inte riktigt varför. Jag knarkar istället dataspel, filmer och serier. Har lagt mig runt tre, fyra, fem någon gång till och med kl sex på morgonen. Måste sluta. Jag ska om bara en vecka kunna anpassa mig till normala tider. Börja studera igen. Det ska bli kul. Känner mig hungrig. Hungrig på film.

Appropå film såg jag precis Jarhead. Kan i överhuvudtaget inte förstå att jag tyckte den var dålig när jag såg den första gången. Riktigt skön film om soldater i tristess som väntar på att få skjuta sönder någon. Eller något. Vadsomhelst. Adrenalinsfulla människor som går på tomgång. Jake Gyllenhaal, Jamie Foxx, Peter Saarsgard och resten av gänget kvalitetsskådespelar och dessutom regisserar Sam Mendes som gått från klarhet till klarhet. Hans filmer andas kvalite. American Beatuy. Road to perdition. Jarhead. Revolutionary Road. Fyra filmer där hantverket verkligen hanterats på bra sätt. Fint skådespel, fint foto och fint manus. Fin filmmakare det där.

För övrigt har jag äntligen fått pli på min hemmastudio. Nu ska det spelas in som sjutton och snart kommer mina låtar kunna höras ur en högtalare nära dig.

La Roux – Bulletproof

den mäktigaste, den största, den episka, den enda

Jag sitter och har nu genomgått halva vägen till en ny morgon. Sitter vid datorn och kollar youtube klipp. Inte vilka klipp som helst. Kanske kan vara bland de vackraste videoklippen som någonsin skapats. Stora ord. Men stora ord krävs. Det handlar trots allt om Zlatan. En av mina första förälskelser och garanterat den hitintills längsta. Finns inte ord som kan förklara vad den mannen betyder, vad han är. Jag har suttit i flera timmar och kollat. På vissa står det Zlatan is magic, Zlatan is god, Zlatan number one osv osv osv. Inget av det räcker till för han är mer så. Han är verkligen magi och han är verkligen gud och han är verkligen nummer ett och alla andra superlativ som kastas i samband med hans namn. Men på något sätt går det inte att förklara hans storhet. Det blir för stora ord. De betyder för mycket. Vi dödliga klarar inte av att hantera det. Det enda vi med säkerhet kan säga och förstå är att....

Zlatan är Zlatan.

Klippen är dessutom bara tagna från en halv säsong. Och det är fortfarande grymt mäktigt.

tristessen skapar uppfiningsrika människor på jakt efter underhållning

Hur man spränger en 50 cl petflaska en vanlig dag när man har tråkigt.

yran

11 timmar buss. svepa heineken. gilla. max. svepa mer heineken. bajsparken. stråket. allsång. kebabcity. socialkontoret. muttparken. 8 grabbar i en etta. 4 grabbar i en säng. 2 grabbar i en soffa. 2 grabbar på ett hårt golv. ogilla. timbuktu. pizzaland. ryggvärk. solsken. lady gaga. sliten fylla. förkylning. mew. hoppborg. masshysteri. fifa. öl. öl. öl. öl. öl. öl. bacardi. öl. öl. öl.




storsjöyran




Masshysteri - Liv och död

otrolig människa har otrolig talang

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article5583653.ab
sjukaste klippet. kolla.

ljudet av flapp flapp skapar en hjälte

Jag sitter vid min dator och spelar fm. Kanske världens roligaste spel. Speltid uppemot 8 dagar snart och jag har lååångt kvar. Evighetsspelet nummer 1. Spelar semifinal i CL och plötsligt hör jag då ljudet. Flapp flapp. Koncentrationen vänds från spelet en stund och jag tittar ut mot dörren. Ser inget. Spelar vidare. Släpper precis in ett reduceringsmål då det dova ljudet hörs igen. Flapp flapp. Hmm. Mystiken ökar. Jag går till dörren för att se vad det är som kan låta så.
Tittar ut, ser först ingenting. Då hör jag det igen. Flapp flapp. Blicken vänds mot vattenkannan som står någon meter bort. Döm av min förvåning då jag ser att en duva har krypit in i vattenkannan och nu sitter fast. Vafan... Den flaxar och flaxar med vingarna som skapar ljudet flapp flapp och sitter alldeles uppenbarligen fast. Hmm. Vad gör jag? Måste ju rädda djuret. Men hur? Försöker lyfta ur den. Omöjligt. Den får panik. Flaxar mer och mer. Fan.. Springer och hämtar en såg. En halvtimme senare och en vattenkanna i 1024 bitar så är fågeln fri. Jag kan släppa lös den.


Flyg lilla vän, flyg!





Duva fast i vattenkanna.




Duvan äntligen räddad.
Sitter tacksamt i hjältens hand.



Duvan flyger iväg mot nya landskap och äventyr.



Snipp snapp snut så var sagan slut.

K'naan – Wavin' Flag

ögonblick som gör människor till vad dom är

Det är kusligt när man kommer på ett ögonblick som definerar en. Det är kusligt och sjukligt intressant. Jag kom på ett sådant ögonblick för mig. Ett ögonblick som skapade min motivation och beundran för det jag nu försöker satsa en karriär på. Men jag gillar inte att säga karriär, jag skiter i om jag får en framstående karriär med bra inkomst, för mig är det konst. Konst jag vill viga mitt liv åt. Konsten är skådespeleri.

Ända sedan jag var liten har jag haft vilda drömmar om att bli skådespelare. Fast då var det mest för att få vara med i coola actionfilmer från Hollywood och bli känd. Men den längtan över att bli känd ändrades och blev till en genuin vilja att utforska andra människor. Ta reda på hur människor fungerar. Vad som driver de människorna. Den viljan började ta form på riktigt när jag vid tolv års ålder såg på American History X. För er som inte sett filmen är jag ledsen över att behöva spoila lite för er nu, men i den filmen finns det en scen, fast mest är det ett ögonblick som jag fastnade för, där Edward Norton precis dödat två mörkhyade personer. Ögonblicket efter dådet då han vänder sig om. Kolla på det. Kolla på ögonen. Kolla vad hela han utstrålar. Hat. Ren hat som inte går att förneka eller gömma undan. Det är så rent att det blir vackert.
Det var där och då jag fastnade på riktigt för skådespeleri.

Det var ett av mitt livs bästa ögonblick.

John Frusciante – Control