Nu har det gått ett tag. En sorgens tid. Men ändå en tid där man inte har haft tid att sörja på riktigt. Sverige kommer inte till VM. Det är tragiskt och sorgligt. Nästa sommar börjar en av livets stora fester och Sverige kommer få titta på utifrån. Bara jag tänker på fylls ett mörkt tomrum inom mig. Kommer fortfarande vara roligt att följa VM men det kommer inte vara samma sak utan Sveriges delaktighet i turneringen.

Mitt i sorgens tid skedde ännu en traumatisk upplevelse.

Fyra ord. Filminspelning. Oktober. Sjö. Jag.

Hemskt kallt i vattnet i Oktober och jag frös ända in i benmärgen en hel dag. Usch.

Men på något sätt var det värt ändå. Alltid värt när man skådespelar.

Och mitt i rehabiliteringstiden för Sveriges VM miss och förfrysningen av hela kroppen efter vattnet så händer en tredje traumatisk händelse. Knät vrids ur led. Igen.

Börjar tröttna på min kropp och dess svaga leder. Axeln går halvt ur led tre ggr per månad och nu är det andra gången på ett halvår som knät vreds ur led. Det gör ont att leva.

Jag några milisekunder efter jag kommit upp ur vattnet. Sprang som blixten för att få av mig kläderna och få på mig nya varma.

Men det kändes bra att inte vara helt ensam om att få ta del av vattenkylan.

Och sålänge vi har varandra klarar vi oss i slutändan bra ändå :)

Wu-Tang Clan – Tearz